Tigercat startade 1992 när en liten grupp experter med lång erfarenhet från alla delar av industrin inom skogsavverkningsutrustning började sammarbeta med tillverkningsföretaget MacDonald Steel baserat i Cambridge, Ontario.

På den tiden var MacDonald Steel sysselsatt med att tillverka komponenter för flera välkända tillverkare av mobila utrustningar. Men ägaren och VD:n Ken MacDonald föreställde sig tillkomsten av ett nytt företag som skulle bygga på MacDonald Steels tillverkningsexpertis, ett företag som skulle designa och tillverka specialbyggd skogsbruksutrustning. Det var en risk eftersom det just då fanns många stora och etablerade företag som konkurrerade på den överfulla marknaden för skogsbruksmaskiner. Medlemmarna i det ursprungliga teamet genomförde omfattande fältforskning i sydöstra USA, en av världens största virkesproducerande regioner. Utifrån denna erfarenhet med skogsavverkningsentreprenörer ute på markerna stod det klart att även med fyra tillverkare som konkurrerade om marknadsandelar möttes inte kundernas förväntningar på fällare-läggarna, framförallt vad gäller mekanisk pålitlighet och hållbarhet. Tigercat bestämde sig för att designa ett tekniskt överlägset alternativ genom att fokusera på de forskningsdata och reaktioner man fått från skogsavverkare i sydöstra USA. Resultatet var 726 fällare-läggare, vilken snabbt ansågs vara en mer hållbar, tillförlitlig maskin med högre produktionskapacitet. 726 visade sig också ha en längre livslängd med avsevärt längre drifttid än konkurrerande maskiner. Den omedelbara framgången för 726, sammantaget med Tigercats stora respekt för kundernas feedback och kundnöjdhet, satte tidigt i spelet en hög standard som företaget ständigt har som mål att överträffa.

Prototypen för Tigercats 726 fällare-läggare

Prototypen för Tigercats 726 fällare-läggare

Prototypen 726

En Mack-lastbil som 1992 bärgade en märklig fällare-läggare vinkades till sidan på en motorväg i Florida. Två killar stod beväpnade med ett set tvådelade stansverktyg och en kulhammare: en truckförare vid namn Don Snively och en hantverkare vid namn Jim Wood. Båda arbetade för MacDonald Steel. Serienummer och pappersarbete var smådetaljer som ingen hade tänkt på i brådskan med att få byggt prototypen för Tigercat 726 fällare-läggaren – inte förrän risken att hamna i fängelse skymtade.

När det var dags att bygga Tigercat prototypen 1992 var Wood det uppenbara valet. Som licensierad elektriker, kvarnbyggare och bilmekaniker hade de färdigheter och den talangen som krävdes för att kunna hantera de komplikationer och oklarheter som säkert skulle uppstå under monteringen av en ny maskin längst inne i en stålfabrik. Tiden höll på att rinna ut och Wood minns att han blev tillfrågad av Tigercats VD Tony Iarocci huruvida maskinen var klar eller inte. Han svarade, ”Vi kan leverera den idag eller vänta tre veckor till. Tony sa, ‘Leverera den imorgon.’ Batterierna fästes med elastisk grummilina i bukkåporna.” Snively klättrade upp i den gamla Mack-lastbilen som skulle till Expo Southeast i Tifton, Georgia.

Wood följde efter i en pick-up. De jobbade på maskinen på rastplatser om kvällen. När de kom fram till Georgia var maskinen godtagbart klar. Efter visningen turnerade de båda, ofta i sällskap av Iarocci och företagsägaren och VD:n Ken MacDonals, runt sydöstra delen av landet med maskinen. Eddie Hodge, delägare på Williston Timber, minns Expo Southeast och representanterna för en annan utrustningstillverkare som tog med dem och säger ”De ville att vi skulle skynda oss genom showen för att ta oss till [their] maskinerna och vi ville stanna och kolla in den här nya Tigercat-maskinen.

Den jädra motorn var vänd åt fel håll… Dessutom var det ett namn som fastnade.” Strax efter visningen flög Eddie och hans operatör till Louisiana där maskinen visades och de träffade Iarocci, MacDonald, Snively och Wood. Det fanns inte många träd kvar på platsen men de fick duga. ”Vi högg några stubbar och körde runt den på några kullar och hittade ett par stående träd,” förklarar Eddie. Sen föreslog han en månads provperiod. Eddie minns, ”Jag sa till Tony: ’om du vill så kan du ta med dig den där till Florida. Vi kan ingenting om den så du får låta mekanikern följa med. Om den håller ihop i en månad, köper vi den.’ Det var alltså avtalet. Den hade inte ens ett serienummer. Don blir stoppad av Florida DOT.

De ringer oss. Han ringer Kanada och är nere för en halv dag. Du vet att det är så stulen utrustning flyttas omkring, man slipar bort serienumret… De är från Kanada. De har inga dokument. De har en lastbil med daghytt. Allt de ville var att bli av med den och åka hem.” När Snively väl lämnat maskinen hos Hodges och börjat bege sig hemåt hade han varit borta i 40 dagar.