Tigercat startade 1992 när en liten grupp experter med lång erfarenhet från alla delar av industrin inom skogsavverkningsutrustning började sammarbeta med tillverkningsföretaget MacDonald Steel baserat i Cambridge, Ontario.

[columns=”col-md-6″]

Tigercat bestämde sig för att designa ett tekniskt överlägset alternativ genom att fokusera på de forskningsdata och reaktioner man fått från skogsavverkare i sydöstra USA. Resultatet var 726 fällare-läggare, vilken snabbt ansågs vara en mer hållbar, tillförlitlig maskin med högre produktionskapacitet. 726 visade sig också ha en längre livslängd med avsevärt längre drifttid än konkurrerande maskiner.

Den omedelbara framgången för 726, kombinerat med Tigercats stora respekt för kundernas feedback och nöjdhet, satte tidigt en hög standard i branschen, vilket företaget hela tiden försöker överträffa.

Prototypen 726

En Mack-lastbil som 1992 bärgade en märklig fällare-läggare vinkades åt sidan på en motorväg i Florida. Två killar stod beväpnade med ett set tvådelade stansverktyg och en kulhammare: en truckförare vid namn Don Snively och en hantverkare vid namn Jim Wood. Båda arbetade för MacDonald Steel. Serienummer och pappersarbete var smådetaljer som ingen hade tänkt på i brådskan med att ta fram och bygga prototypen för fällaren-läggaren Tigercat 726, inte förrän risken att hamna i fängelse visade sig.

När det var dags att bygga Tigercat-prototypen 1992 var Wood det uppenbara valet. Som licensierad elektriker, kvarnbyggare och bilmekaniker hade de färdigheter och den talangen som krävdes för att kunna hantera de komplikationer och oklarheter som säkert skulle uppstå under monteringen av en ny maskin längst inne i en stålfabrik.

Tiden höll på att rinna ut och Wood minns att han blev tillfrågad av Tigercats högste chef Tony Iarocci huruvida maskinen var klar eller inte. Han svarade, “Vi kan leverera den idag eller vänta tre veckor till. Tony sa, ‘Skicka den imorgon.’ Vi drog gummilinor att fästa batterierna med i bukkåpan.”

Snively klättrade upp i den gamla Mack-lastbilen och gav sig av mot Expo Southeast i Tifton, Georgia. Wood följde efter i en pick-up. De jobbade på maskinen på rastplatser om kvällen. När de kom fram till Georgia var maskinen godtagbart klar. Efter visningen turnerade de båda, ofta i sällskap av Iarocci och företagsägaren och VD:n Ken MacDonald, runt sydöstra delen av landet med maskinen.

Eddie Hodge, delägare på Williston Timber, minns Expo Southeast och representanterna från en annan fordonstillverkare, som tog med dem dit, och säger “De ville att vi skulle skynda oss genom utställningen för att ta oss till [deras] maskiner och vi ville stanna och titta på den här nya Tigercat. Den jädra motorn var vänd åt fel håll… Dessutom var det ett namn som fastnade.”

Strax efter visningen flög Eddie och hans förare till Louisiana där maskinen visades och de träffade Iarocci, MacDonald, Snively och Wood. Det fanns inte många träd kvar på platsen, men de använde sig av det som fanns. “Vi högg några stubbar och körde runt den på några kullar och hittade ett par stående träd,” förklarar Eddie. Sedan föreslog han provperioden på en månad.

Eddie minns, “Jag sa till Tony: ’Om du vill kan du ta med dig den där till Florida. Vi kan ingenting om den så du får låta mekanikern följa med. Om den håller ihop i en månad, köper vi den.’ Det var alltså avtalet. Den hade inte ens ett serienummer. Don blir stoppad av Florida DOT. De ringer oss. Han ringer Kanada och är nere i en halv dag. Du vet att det är så stulen utrustning flyttas omkring, man slipar bort serienumret… De är från Kanada. De har inga dokument. De har en lastbil med daghytt. Allt de ville var att bli av med den och åka hem.” När Snively väl lämnat maskinen hos Hodges och börjat bege sig hemåt hade han varit borta i 40 dagar.