Bröderna Hodge

6th March 2006

– Paul Iarocci

En Mack-lastbil som 1992 bärgade en märklig fällare-läggare vinkades åt sidan på en motorväg i Florida. Två killar stod beväpnade och redo med ett set tvådelade stansverktyg och en kulhammare: en truckförare vid namn Don Snively och en hantverkare vid namn Jim Wood. Båda arbetade för MacDonald Steel, en tillverkningsanläggning i Cambridge, Ontario.

Tigercats distriktschef Don Snively med Eddie Hodge, ägare av Williston Timber och MacDonald Steels veterananställde Jim Wood som byggde prototypen till fällare-läggare 726.

Serienummer och pappersarbete var smådetaljer som ingen hade tänkt på i brådskan med att ta fram och bygga prototypen för fällaren-läggaren Tigercat 726, inte förrän risken att hamna i fängelse blev överhängande.

När det var dags att bygga Tigercat-prototypen 1992 var Wood det uppenbara valet. Som licensierad elektriker, kvarnbyggare och bilmekaniker hade han de färdigheter och den talang som krävdes för att kunna hantera de komplikationer och oklarheter som säkert skulle uppstå under monteringen av en ny maskin längst inne i en stålfabrik. (Wood utbildade senare Tim Koniuch, Curt Martin, Stewart Maurer, Ross MacDonald och Denton Rerrie eftersom byggschemat ökade från 1 till 30 per år.) Tigercat hade också turen att kunna anställa montören Larry Almond som hade omfattande teknisk erfarenhet då det gällde konstruktion och skogsmaskiner.

Tiden höll på att rinna ut och Wood minns att han blev tillfrågad av Tigercats högste chef Tony Iarocci huruvida maskinen var klar eller inte. Han svarade, “Vi kan leverera den nu eller vänta tre veckor till. Tony sa, ‘Skicka den imorgon.’ Vi drog gummilinor att fästa batterierna med i bukkåpan.”

Snively lastade maskinen, klättrade upp i den gamla Mack-lastbilen och gav sig av mot Expo Southeast i Tifton, Georgia och Wood körde efter i sin pickup. De jobbade på maskinen på rastplatser om kvällen. När de kom fram till Georgia var maskinen godtagbart klar. Efter utställningen turnerade de båda, ofta i sällskap av Iarocci och företagsägaren och VD:n Ken MacDonald, runt sydöstra delen av landet med maskinen.

1992 var Williston Timber en stor Deere-kund. Eddie Hodge, delägare på Williston Timber, minns Expo Southeast och representanterna från Deere, som tog med dem dit, och säger “De ville att vi skulle skynda oss genom utställningen för att ta oss till de nya Deere-maskinerna och vi ville stanna och titta på den här nya Tigercat. Den jädra motorn var vänd åt fel håll… Dessutom var det ett namn som fastnade.”

Strax efter visningen flög Eddie och hans förare till Louisiana där maskinen visades och de träffade Iarocci, MacDonald, Snively och Wood. Det fanns inte många träd kvar på platsen men de fick duga. “Vi högg några stubbar och körde runt den på några kullar och hittade ett par stående träd,” förklarar Eddie. Sedan föreslog han provperioden på en månad.

Eddie minns, “Jag sa till Tony: ’Om du vill kan du ta med dig den där till Florida. Vi kan ingenting om den så du får låta mekanikern följa med. Om den håller ihop i en månad, köper vi den.’ Det var alltså avtalet. Den hade inte ens ett serienummer. Don blir stoppad av Florida DOT [Department of Transportation]. De ringer oss. Han ringer Kanada och är nere i en halv dag. Du vet att det är så stulen utrustning flyttas omkring, man slipar bort serienumret… De är från Kanada. De har inga dokument. De har en lastbil med daghytt. Allt de ville var att bli av med den och åka hem.” När Snively väl lämnat maskinen hos Hodges och börjat bege sig hemåt hade han varit borta i 40 dagar.

Föraren kan nå andra raden och ta bort träd utan att påverka beståndet eller marken.

Baserade i Williston Florida jobbade Eddie, Johnny och Billy Hodge hårt under 25 år för att bygga upp Williston Timber till vad det är idag. De kompletterade varandra med sina olika styrkor. Eddie var affärsmannen. Johnny, en självlärd mekanisk tekniker och uppfinnare av specialiserad skogsbruksutrustning. Om den yngste brodern säger Eddie, “Billy står på marken och får saker gjorda.” Tillsammans gjorde de tre bröderna att verksamheten gick smidigt. Tragiskt nog dog Johnny i en olycka. “Tragedin slog hårt mot oss den 5 oktober 2003, när vi förlorade Johnny i en fruktansvärd lastbilsolycka.” Eddie säger, “Vi förlorade mer än en bror, någon vi älskade och en bästa vän. Vår förlust av Johnny slog också hårt mot företagets själ och hjärta.”

Det bör nämnas att serienumret började som 726001 och Snively och Wood slapp fler duster med lagen. För att undvika eventuella problem som finansieringsföretaget skulle kunna ha med att köpa en prototyp ändrades serienumret senare till 7260101. “Som om vi hade 101 av dem,” skämtar Eddie. “När den där 101-traktorn kom kunde man tro att ett tivoli hade kommit till stan. Varenda skogshuggare i centrala Florida kom. Några såg den på utställningen, men via djungeltelegrafen spreds ryktet ganska snabbt. De var där ute och tittade och de ville se den på nära håll.”

Trots sina 4,8 m kan lunnaren 620 arbeta effektivt i gallringskorridorerna.

“Jag minns det väl,” inflikar Wood. “På söndagen var jag där ute och kollade oljan och smorde den och tio killar kom för att titta på den… på en söndag.”

Som en del av avtalet stannade Wood med maskinen. “Jim fick det tråkigaste jobbet av alla,” minns Eddie. Maskinen gick dag efter dag utan problem. “Han satt i servicebilen, som inte hade AC, i tre veckor. Traktorn slutade aldrig att fungera. Han är fortfarande här på helgerna och han har inget att göra. Detta fortsätter i tre veckor och vi har inte haft några problem. Han hade inte varit hemma på två månader. Jag pratade med Don och Tony och sa att han måste åka hem.”

Det var början på en relation som har varat i 14 år. Williston Timber köpte den första modellen av fällaren-läggaren 720 och den andra fällaren-läggaren 845 med band. Under åren har de ägt minst 17 Tigercats och lagt tiotusentals timmar på dem.

Oavsett hur bra maskinen fungerade den första månaden så var köpet en stor risk för Williston Timber. På den tiden hade inte Tigercat något återförsäljarnätverk. Reservdelar skulle beställas direkt från Kanada. Eddie och Johnny hade ingen aning om ifall en andra maskin någonsin skulle komma att byggas.

Men hela den här omständigheten var på något sätt betryggande för bröderna. “Tigercat skulle alltid komma med något annorlunda. Precis som vi. Om någon säger till oss att en idé inte kommer att fungera så vet vi att vi är på rätt väg,” förklarar Eddie. Bröderna Hodge gillade också det faktum att Tigercat var ett litet uppstartsföretag. För dem gav det nya företaget sina egna unika fördelar. De på toppen var tillgängliga, arbetade praktiskt och lyssnade alltid på slutanvändaren. Eddie förundras över det faktum att Ken MacDonald en gång flög reservdelar till honom i sitt eget plan och att Iarocci regelbundet tittade till dem och hade med sig ritningar på den nya fällaren-läggaren 720 för gallring för att få deras kommentarer och åsikter.

Butch Garvin som körde 101-traktorn minns, “Den maskinen fällde 36 laster per dag det första året. Vi bytte en o-ring och inga slangar.” Eddie förklarar att för att uppnå den produktionen fällde maskinen 30 laster under dagen och ytterligare sex under kvällen.

620 använder 70 tums gummi för att förhindra att marken påverkas ens efter kraftiga regn.

Sedan går han igenom en snabb beräkning av vad maskinen har producerat under sin livstid. Som en noggrann uppgiftshållare försäkrar Eddie mig att han kan bevisa att maskinen har fällt mellan 3000 och 3500 ton (2 720–3 175 t) per vecka mellan 1992 och 2005. Hans försiktiga bedömning är någonstans mellan 1,5 och 2 miljoner ton (1,36–1,8 mil. t) timmer.

Tigercat tog tillbaka maskinen efter ett år för att granska slitaget. Under tiden använde Williston en lånemaskin. Förutom det, “Körde vi maskinen oavbrutet från 1992 till 2005 med ett arbetslag. Vi har aldrig haft en maskin som kan hugga timmer i så många olika storlekar.”

”Hydrauliken hölls så sval. Vi slet ta mig tusan nästan ut gångjärnen på bakluckan för att visa folk hur sval hydrauliken var. Man kunde alltid hålla sin hand på pumpen och slangarna. Om du inte har någon hetta blir det inget slitage, eftersom det betyder att det aldrig är någon friktion. Detta är sunt förnuft.”

Före Johnnys död beslutade bröderna att sälja två av de fem avverkningsteamen till långtidsanställda, även om de fortfarande verkade under namnet Williston Timber. “Vi började få det lite knapert och ville hjälpa dem att komma igång”, förklarar Eddie.

De kvarvarande tre avverkningsteamen består av 40 personer, varav 14 är Hodge-familjemedlemmar. Hodges övriga verksamheter inkluderar en torvfarm, en spånfabrik som tillverkar hästströ, ett sandtag och ett markberedeningsteam som också fungerar som brandbekämpningspersonal vid markbränder när behov finns.

Eddie är speciellt stolt över spånfabriken som Johnny ursprungligen designade och byggde som en hobby. Eddie är snabb med att medge att under tiden som fabriken byggdes så kom han förbi med några dagars mellanrum, men försökte för det mesta att inte vara i vägen för Johnny. Johnny var tekniskt briljant och Eddie förundras över hans förmåga att räkna ut hur i stort sett vad som helst fungerar inuti. Idag har fabriken 15 anställda och är ofta igång dygnet runt, sju dagar i veckan, för att tillhandahålla högkvalitativt strö till gårdar och foderförsäljare.

Markberednings- och avverkningsteamen arbetar till största delen för Plum Creek som köpt upp Georgia Pacific. Willistons relation med GP och sedan Plum Creek har omfattat mer än 25 år. 1998 använde bröderna sin markberedningsutrustning för att hjälpa till och bekämpa de förödande markbränderna det året och arbetade 28 dagar i ett sträck. Ofta fick de bara några få timmars sömn mellan de långa utmattande dagarna.

Bränderna orsakade stor skada på Floridas träsk och dammar. Williston Timber var även involverade i räddningsarbetet som släppte fram den nya grödan och gav dammarna liv igen. Den upplevelsen gjorde att Eddie och Johnny skaffade statlig certifiering för katastrofhjälp och saneringsarbete efter orkaner, bränder och andra katastrofer.

Willistons nyaste koncept är gallringsteamet med låg påverkan. Idén uppstod från en rad faktum som påverkar Floridas timmerindustri. Florida har stora landområden som snart ska gallras för första gången. Under de senaste åren har “Solskensstaten” fått mer regn än vanligt. Konventionella fällare-läggare och lunnare med hjul fungerar inte på gallringsplatser där marken är våt. Därför orsakar regn nertid eller tvingar gallringsteam att söka sig till högre och torrare platser. Oavsett vilket så påverkar det entreprenörens produktion och flöde av timmer till verken.

Hodges idé var att anpassa ett av sina arbetslag för lövträd i träsk till det mer känsliga arbetet med att gallra tallodlingar. Förståsigpåare i branschen sa att idén inte skulle fungera. Självklart var det precis den motivation som Hodge behövde för att förverkliga idén.

Viktigt att tänka på vid alla tillämpningar för gallring är att rätt antal och typ av träd tas bort från beståndet för att förhindra förruttnelse som orsakar rotskador och undvika barkskador på stående träd. Det övergripande målet är att minimera chocken för det kvarvarande beståndet och främja en frisk framtida tillväxt. Den första gallringstallen är vanligtvis 15-17 år gammal med 3,65 m (12 fot) radavstånd. 35-40 % tas bort från beståndet och används till massa eller flis och småtimmer.

Arbetslaget har arbetat framgångsrikt i två månader. Utrustningen består av fyra Tigercats: En 845 fällare-läggare med 915 mm (36 tum) band med trekamsplattor, en 620 lunnare med 1780 mm (70 tum) breda lågpåverkande flotationdäck, en 235 underramsmonterad lastare och en T240 bandlastare. Varje maskin har minst 14 000 driftstimmar.

845, som har klarat ca. 15 000 timmar med en enda förare, (Hodge tycker om att para ihop förare och maskin under lång tid) avverkar femte raden och plockar sedan träd i andra och tredje raden på var sida med hjälp av kranarmen för att kunna nå andra raden med minimal förflyttning och utan påverkan på mark, undervegetation och stående träd. 620, som är 4,9 m bred, är enkel att använda i korridorerna på 7,3 m där 845 lämnar buntarna. Lunningsavstånden är i genomsnitt 400 till 800 m. Hodge beräknar att två eller tre avlägg krävs för att gallra ett skogsområde på 50 ha.

Phil Parker, Plum Creeks resurschef för Florida, gillar detta gallringssystem med låg påverkan eftersom det är mer mångsidigt när det gäller när och var man kan arbeta. Det förlänger fönstret och ger ett mer konstant flöde av timmer, men han påpekar att det måste vara ett gemensamt företag. “Det är ett dyrare system, så markägarna måste köpa in sig,” förklarar Parker. “En annan fördel är att den enkelt kan växla till cypress med samma system.”

Hodge säger att arbetslaget har kunnat arbeta efter upp till 127 mm regn. Natten före vårt första besök på jobbplatsen föll 25 mm regn och det fanns inga tecken på markpåverkan i beståndet.

Med tremaskinsystemet producerar arbetslaget tolv last per dag för 1500 ton (1360 t) per vecka. Hodge hoppas kunna öka den siffran till 16 laster och 2000 ton (1 800 t) genom att lägga till en andra tidig modell 620 och “101-traktorn”. 30 000-timmarsläggaren gör korridorer när vädret tillåter och låter 845 komma efter och gallra de intilliggande raderna.

När Eddie granskar ett nyligen gallrat tallområde som ser ut som att det aldrig rörts av mekanisk avverkningsutrustning vänder han sig till mig och säger, “Det vi försöker göra här är att förvalta ett arv. Johnny var den bästa jag någonsin träffat. Vi har ett ansvar att föra vidare dessa egenskaper och den beslutsamheten. Den bästa jag någonsin träffat.”