4th May 2021
Unik. 9 november 1944 – 16 december 2020
– Paul Iarocci
Jag träffade Dick Ronald 1997. Han drev försäljningsavdelningen i USA och han var min chef. I stort sett ledde han en grupp ungdomar, inklusive mig, och lärde oss hur vi skulle utföra våra jobb. Han var inåtriktad och spelade bara sina kort när det var nödvändigt, så när han sa något lyssnade vi.
Innan de tolv år Dick gav Tigercat tillbringade han 27 år med att jobba inom tung utrustning hos Clark, VME och sedan Valmet. Han fokuserade främst på verksamhetens skogsbrukssida, i synnerhet på produktutveckling av Ranger-lunnare. Jag frågade Dick för några år sedan hur det kom sig att han började jobba åt Tigercat. Han svarade då: ”Tony [Iarocci] letade efter någon och jag tror att några av de återförsäljare som Tony samarbetade med, som kände till mig ganska bra, förespråkade att jag skulle få ett jobb där.”
Dick kom upp på 70-talet när skogsbruket i södra USA var vidöppet. Han kände alla spelarna. Hans relationer med stabila oberoende återförsäljare som B&G Equipment i Mississippi och Smith & Turner i Georgia var avgörande för Tigercats tidiga framgång och hjälpte det unga företaget att knyta ihop ett återförsäljarnätverk över hela sydöstra USA.
Under Tigercats 25-årsjubileum 2017 poserar Dick och hans fru Janet tar en bild av honom framför den allra första Tigercat-maskinen som någonsin tillverkats.
”I början av 1994 hade vi fortfarande ingen som skötte försäljningsadministration”, säger Tony, Tigercats VD från grundandet fram till 2017. ”Jag antar att jag gjorde jobbet själv, så jag blev glad när jag hörde talas om en potentiell kandidat med erfarenhet av skogsmaskiner. Jag erbjöd honom jobbet kort efter att han varit på intervju trots att jag inte var säker på att han skulle passa för en service- eller försäljningsbefattning. Han började i februari 1994. Det blev snart uppenbart att han hade etablerat nära arbetsrelationer med vissa återförsäljare i USA och även med några stora skogsbruksproduktföretag i Kanada såsom Great Lakes Paper i Thunder Bay. ”
Bobby Miller, huvudförsäljare och vice VD på Smith & Turner lärde känna Dick 1986 när företaget blev återförsäljare av VME-lunnare. ”Dick var vår återförsäljarrepresentant”, enligt Bobby. ”Det första jag minns av Dick var när han gick på möten och mässor. När en stor folksamling pratade högt och berättade skrythistorier verkade Dick alltid stå med korsade armar. Han lyssnade bara. Jag vet att det låter löjligt, men jag undrade vad han gjorde. Jag förstod inte förrän senare att han lärde sig mer av att lyssna på det som sades än av att delta i samtalen.”
Distriktschefen Don Snively tillbringade mycket tid med att arbeta tillsammans med Dick under åren och deras relation omfattade även Tigercats ansträngningar på branschmässor – vilka under de tidiga åren var nästan heroiska. Under nittiotalet var Tigercat ett väldigt litet företag som presenterade sig som större än livet självt för att kunna tävla med ett fåtal monstruöst stora företag som till skillnad från Tigercat hade enorma mässbudgetar och mängder av anställda. Jag minns några av dessa tidiga mässansträngningar. Det var verkligen ett gör det själv-arbete och alla jobbade hårt hela dagen. Dick var en riktigt bra motivator. Jag minns också att han var den som hade idéer. Sedan samlade han och Don trupperna och förverkligade idéerna.
Han hade också andra typer av idéer. Tigercats ägare och VD Ken MacDonald prioriterade ofta att skicka många anställda till branschmässorna. Dick försökte utnyttja detta genom att klä alla i mycket synliga orange och svarta tröjor med Tigercat-tema under Atlanta Expo 1999. Georgia World Congress Center, CNN-byggnaden, MARTA, ja överallt i centrala Atlanta verkade det krylla av Tigercat-grupper som liknade flockar av gående, pratande orange-svarta dykflaggor. Det var inte diskret, men det var väldigt effektivt.
Don minns att han körde en hyrd men mekaniskt suspekt husbil tillsammans med Dick från Ontario till Quebec för DEMO 1996. Vid ett tillfälle när Don susade fram längs 401:an i motorvägshastighet hörde han ljudet av en såg. Det var Dick som bak i bilen sågade till träkilar som skulle göra husbilens fönster säkrare.
Dick smälter in bland lokalbefolkningen i Quebec City under DEMO 1996.
Sedan, på hemvägen, började motorn krångla. Dick lossade det inre motorhöljet och stack en skruvmejsel i förgasaren. Motorn baktände och en pelare av svart rök fyllde hytten och taket blev sotigt. Dicks gravallvarliga svar blev: ”Vi borde köpa varmkorv.” Naturligtvis får man inte längre använda elverktyg i fordon i rörelse och förgasare är ett minne blott, men Dick var fast rotad i det gamla.
Gammeldags eller inte, Dick kom på några innovativa och definitivt nytänkande reklamidéer. Annonser i timmerbranschen var något konservativa för 25 år sedan och bestod ofta av en bild på en maskin och mycket text. När Tigercat kämpade för att öka sin marknadsandel med en stadigt ökande produktlinje fick Dick idén att göra en helsidesbild av en strömbrytare och bara två ord ”Just Switch” (bara byt).
”Dick hade sinne för marknadsföring”, minns Suzanne Cline, pensionerad ekonomichef på Tigercat. ”Jag minns att jag blev alldeles överväldigad när jag kom till min allra första skogsbruksmässa i Richmond, Virginia i maj 1996. När man kom in genom huvudgrindarna hade Tigercat sin plats rakt fram vid mitten av vägen. Flaggor och vimplar vajade och många maskiner visades upp. När jag frågade Dick hur han lyckats få en så bra plats sa han att ingen hade velat ha den eftersom den låg intill motorsågarna som kunde väsnas väldigt. Det gav känslan av att vara en ”Tigercat-uppvisning”.
Arbetslaget på Tigercat-mässan i Richmond 2002 bär de ökända orange-svarta mäsströjorna. De blev kvar under flera år. (Dick är fjärde från höger)
Han var en verklig Ford-person. Dick körde en Bronco och senare ett par Mustanger. Han bar oftast sin NASCAR-jacka under sin dagliga pendling från St. Thomas till Brantford. Han anlände samma tid varje dag – inom minuter från 07:30. Vädret spelade ingen roll och det kunde vara hemskt på den sträckan under vintern. Som försäljningschef för Kanada minns Ron Montgomery: ”Han gillade att köra på vintern och kom i tid varenda morgon eftersom han alltid hade de bästa vinterdäcken.” Det var ingen hemlighet – alltid Blizzaks.
Dick hade ett unikt sätt att se världen. ”Under sin pendling mätte han ekonomin baserat på vad lastbilsindustrin gjorde”, säger Ron. ”Han kollade antalet lastbilar på vägen och höll noggrann koll på inventariet när han åkte förbi olika lastbilsförsäljarna. Hans prognoser var aldrig långt från verkligheten.”
Ron och Dick träffades första gången i slutet av februari 1995. ”Jag kom in i det som skulle bli vårt gemensamma kontor på 86 Plant Farm Boulevard i Brantford.” Detta var hela försäljningsavdelningen på den tiden – ett kontor med två skrivbord mitt emot varandra. ”Dick var en man med få ord. Han var lång, hade självförtroende och gav dig alltid den där tysta blicken, lyssnade alltid. Nät han pratade lyssnade man.”
Ron fortsätter: ”Tidigt fick jag veta hur välkänd och respekterad Dick var i branschen när jag stötte på människor som han hade arbetat med under åren. Dick var en fantastisk mentor som hjälpte mig att förstå branschen och lära mig om våra konkurrenter samtidigt som har delade sin massiva fil med konkurrenslitteratur. Han delade med sig av berättelser och erfarenheter från sitt arbete hos Clark och Valmet. Jag minns att jag blev upprymd över att sälja några fällare-läggare 853E till Spruce Falls i Kapuskasing. Senare delade Dick med sig av bilder från sin tid hos Clark som visade en lång konvoj av nya lunnare på flak längs motorvägen till en av avverkningsplatserna i Spruce Falls.”
Kevin Selby arbetade tillsammans med Dick i sju år som försäljningskoordinator för USA och tog över Dicks befattning när han gick i pension. ”Jag är säker på att alla som hade med Dick att göra kommer att hålla med om det här – den obekväma tystnaden nr man pratade öga mot öga eller i telefon var ett av hans kännetecken”, säger Kevin. ”Han hade en enorm kunskap och delade gärna med sig av den till de som var villiga att lära sig. Men jag ska inte ljuga. Det var utmanande redan från början att räkna ut hur jag skulle anpassa mina strategier när jag kommunicerade med Dick.”
Kevin minns sin första dag på jobbet 1999. ”Jag glömmer det aldrig. Jag kom lite tidigt och Dick var redan på sitt kontor. Jag tror att jag störde hans före åtta-rutin. Förutom ett kort hej satt jag tyst och väntade på någon typ av diskussion och vägledning. Jag satt hela dagen där på Dicks kontor, mest tiden under tystnad, och lyssnade på hans telefonsamtal eller konversationer med kollegor. Jag minns att jag åkte hem den kvällen och tänkte att Dick inte gillade att ha mig där. Men efter ett tag insåg jag att hav var en verklig yrkesman och en gentleman. Han var min mentor och jag är tacksam för de sju år jag fick jobba under hans ledarskap. Jag ger definitivt honom äran för min kunskap och hur jag växte i branschen.”
Dick var medlem i 1968 års Ontario Championship Brier-laget. Suzanne Cline minns orden från Jim Waite, en av Dicks tidigare lagkamrater. ”Han sa att när Dick var yngre var han en enastående curlare som hade som mål att vinna provinsmästerskapen och delta i Canadian Brier för St. Thomas Curling Club. Brier”, förklarar Suzanne, ”är som curlingens Superbowl i Kanada. Detta gjorde han 1968 med Don Gilberts lag.” Efter vinsten avslutade Dick omedelbart sin curlingkarriär eftersom han ansåg att han nått sitt mål.
”30 år senare vid det årliga Tigercat Bonspiel la Dick Tigercat-trofén till sin samling prestationer på isen”, fortsätter Suzanne. ”Många anställda deltog den roliga dagen och väldigt få hade curling-erfarenhet. Jag föreslog för Dick att han skulle spela och efter ett tag gick han med på det.” Dick skrattade när han fick veta att han och Suzanne – en av de få erfarna spelarna hos Tigercat – hade hamnat i samma lag. ”Jag var inte på Dicks nivå, men jag hade vunnit några mästerskap.”
Dick bar jeans på fredagar och under sin första tid var han vaktmästare på kontoret. ”Han tog med sina verktyg när det var något som behövde repareras”, minns Ron. ”Jag kommer ihåg att jag hjälpte honom att installera ett dubbelt vattenfilter i köket. Plaströr? Skulle inte tro det. Dick skaffade kopparrör och kopplingar. Han gjorde alltid allting rätt första gången. Under åren delade han många berättelser om sina byggprojekt i hemmet.”
Han tyckte också om att bygga upp de små återförsäljarna. Ägarskapsstrukturen var annorlunda när Tigercat började. Det fanns många fler små återförsäljare med bara en butik på samma sätt som det fanns många fler utrustningstillverkare. Många som jag har pratat med tror att Dick såg det som sin viktigaste uppgift att främja och utveckla dessa butiker så gott han bara kunde.
”När han kom till Tigercat hade jag precis börjar med försäljning”, säger Bobby Miller. ”Dick verkade alltid värna extra om små återförsäljare, sådana som jag. Han kunde hjälpa oss att få tag i maskiner som vi inte trodde var möjligt.” Dick var en riktig NASCAR-fan. Bobby minns att på 1990-talet när Rex Smith (en av grundarna av Smith & Turner) fortfarande levde ”tog Rex honom till Dawsonville till Bill Elliots racinganläggning. Han nämnde det då och då under många år efter det. Jag träffade Dick under Tigercats 25-årsjubileum och fick möjlighet att prata med honom en stund, men efter det pratade jag inte med honom förrän några dagar innan han avled. Det var dagen efter att Chase Elliot [Bill Elliots son] vann NASCAR. Min mobiltelefon ringde och det var Dick. Han sa att han tittade på tävlingen och tänkte tillbaka på när han kom till Georgia och besökte Bill Elliot-butiken. Han ringde bara för att höra hur det var och vi pratade och mindes en stund. Jag kommer alltid att tänka på Dick Ronald som en stor man. Jag tror att han var stolt över att vara en del av Tigercats arv.”
”Förutom att vara en fåordig man var han en effektiv kommunikatör”, säger Tony. ”Han gjorde affärer effektivt och med yttersta integritet.” Dick hjälpte till att definiera det Tigercat är idag. Han kommer att bli ihågkommen som en pionjär och en kvarvarande del av Tigercats arv.
